Uppdrag 3- Den litterära epoken

Vår andra tidsresa gick bättre än den första och vi vaknade upp ungefär så som vi hade somnat kvällen innan. Trötta men entusiastiska så begav vi oss ut, och fann att vi hade landat på en terrass. Nedanför terrassen fanns det ett stort torg, och längre ner längs gatan tornade en stor byggnad upp sig. Försiktigt närmade vi oss det skynke som såg ut att fungera som dörr. Jakob drog det försiktigt åt sidan, och alla drog en suck av lättnad när vi fann att rummet var tomt. Efter vidare undersökning så visade det sig att vi landat på terrassen till ett övergivet hus, något som var alldeles perfekt för oss. Det verkade inte finnas någonting kvar i huset, men i ett av rummen så fanns det några pallar, en tavla och en stor garderob. I garderoben så fanns det som tur var några efterlämnade klädesplagg. Många stora kappliknande saker, stora kjolar, huckle, skjortor och byxor. För att kunna smälta in så bra som möjligt så bestämde vi oss för att snabbt byta om, och sedan ge oss ut på Londons gator.

Väl ute, så fann vi torget relativt tomt. Endast ett fåtal människor strosade omkring, men ifrån den stora byggnaden som vi hade sett uppifrån terrassen så hördes jubel och applåder. Vi började gå emot den, och när vi närmade oss dess portar så kom Therese på att det måste vara William Shakespeares teater The Globe som vi hade framför oss. Vi tog oss in osedda, och ställde oss tillsammans med lokalbefolkningen framför scenen. Framför våra ögon så höll en ung kvinna på att dö över sin älskade, och Marcel mumlade någonting om Romeo och Julia. 

Jag tänkte tillbaka på det som vi lärt oss i skolan om Renässansen, och det var otroligt att faktiskt få uppleva det i verkligheten. Alla de böcker som skrevs under denna epok, formades kanske av det som höll på att hända mitt framför mina ögon. Jag tänkte tillbaka på det som jag sett under dagen, och jämförde det med det som jag visste om Renässansen. Under Renässansen så förkastade man tron om att man skulle lyda dem som bestämde i samhället, eftersom man tycket att detta hindrade det fria tänkandet.  Istället så fann man en ny tro för människan, och ville att hon skulle ha många möjligheter. Man ville ju trots allt få en pånyttfödelse av antiken, och under den epoken så rådde det viss demokrati och frihet.

Till skillnad från Medeltidens litteratur, som byggde mycket på det riddarväsende som då fanns, så började man under Renässansen att driva med riddarväsendet i sina böcker och pjäser. Miguel Cervantes kända roman om Don Quijote är ett exempel på detta. Annan litteratur som skrevs under Renässansen, var just den som vi upplevde just nu, nämligen romaner av William Shakespeare. Under Renässansen så skrev han tragedier så som Macbeth, Romeo & Julia och Hamlet. Men han skrev även historiespel och komedier, b.la. En midsommarnatts dröm.

Efter föreställningen så gick vi trötta men belåtna ut ifrån teatern. Runt hörnet såg vi en glimt av den store författaren själv, Shakespeare, men han verkade inte lägga märke till oss. Istället slog han sällskap med en kvinna och vandrade ner längs Themsen. Vi drog oss tillbaka till vår tidsmaskin, och bestämde oss för att en lång natts sömn var nödvändig för att vi skulle orka med morgondagens bravader.

Skrivet av: Marcel, Elin, Therese och Jakob.

Källor:

Jansson, U (2005). Den levande litteraturen. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Uppdrag 2- En riktig renässansmänniska

Jag blev helt stum när jag såg den historiska hjälten Leonardo Da Vinci och jag stod helt stilla och iakttog hans rörelser med penseln. Han vände sig om förskräckt efter allt oljud som tidsmaskinen gav ifrån sig och ryckte till. Han gick ifrån sin tavla och började titta ivrigt på min tidsmaskin, och frågade vem som var uppfinnaren av oljudet. Jag svarade att det var jag, Marcel den Fantastiske, som hade uppfunnit denna tidsmaskin, och förberedde mig på ett hånskratt. Men han gav inte ifrån sig ett ljud, istället tittade han på mig med en snabb blick och fortsatte sedan att inspektera maskinen.

Mina kompanjoner Therese, Elin och Jakob började packa ihop sina saker, och verkade inte bry sig om vem som befann sig i deras närvaro. De påbörjade istället sin färd mot staden som Leonardo benämnde som Florens, samtidigt som han pillade och kladdade med sina färgade fingrar på min tidsmaskin. Efter en stund så började Leonardo att tröttna på maskinen, och bad mig istället att följa med honom hem för vidare diskussioner. Vi hoppade upp på hans hästar och lämnade kvar Mona Lisa och tidsmaskinen bakom oss.

Hemma hos Leonardo rådde det en riktig oreda.  Det låg olika små uppfinningar på golvet som såg ut som miniatyrer till hans senare uppfinningar som man sett på vår tid. Vi diskuterade i flera timmar och frågade varandra mängder med frågor, han hade verkligen kunskap om allt. Hans målningar var magnifika och uppfinningarna såg riktigt moderna ut för den här tiden. Jag hade tur som hittade denne renässansmänniska.

Solen började gå ner, och jag var tvungen att bege mig tillbaka till tidsmaskinen. Vi red tillbaka, skakade hand och tog farväl, ”arrivederci” ropade vi åt varandra, som betyder just farväl på italienska. Mina kompanjoner hade förberett tidsmaskinen, och ställt in den till att resa till Storbritannien i slutet av 1500 talet, ungefär 100 år senare, och vi begav oss iväg.

 Marcel, Elin, Therese, Jakob

Wikipedia [www]. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Leonardo_da_Vinci  Sökord ”Leonardo da Vinci”, 2013-03-22.

Uppdrag 2 - Renässansmänniskans levnadssätt

 Efter incidenten med köpmannen gick jag för att leta upp Elin och Jakob som magiskt försvunnit.  När jag gick på gatorna i Florens råkade jag stöta ihop med en ung kvinna som inte kunde sluta prata. Tydligen så hette hon Aletta.  Aletta var dotter till en lokal ledare som snabbt byggde upp ett förtroende för mig, så hon bestämde sig för att bjuda med mig hem på middag.  Jag tänkte att jag inte kunde lämna Jakob och Elin, men jag var väldigt hungrig och hade inte ätit på flera timmar så jag bestämde mig för att acceptera Alettas erbjudande. 

När vi kom fram till Alettas hus blev jag hänförd av hur stort och vackert det var. Huset var lika vackert inomhus som det var utomhus och det hängde massa stora vackra tavlor på väggarna. Aletta ledde in mig i ett rum med ett stort vackert bord i mitten. På bordet stod det många tallrikar med mat och den skulle kunna räcka till en hel by. Alettas familj bestod av två föräldrar, en syster och två bröder.  Alettas pappa bad oss alla att sitta ner och njuta av måltiden.

När vi väl satt oss ner märkte jag att alla var ovanligt artiga när dem pratade med varandra och det värsta av allt var att dem alla drack vin som smakade väldigt äckligt. Samtalet som började runt bordet fångade min uppmärksamhet. Aletta skulle nämligen bli bortlovad till grannen bredvid, som tydligen var en våldsam men rik man. Det andra samtalet som chockade mig var att Alettas äldre bror Francesco försökte övertyga fadern att ordna ett äktenskap mellan honom och dottern till en rik köpman som han inte kunde tåla. Under och efter måltiden kom det tjänare som dukade undan och fyllde på glasen med vin. När alla väl hade ätit färdigt gick männen till ett rum och kvinnorna till ett annat. Efter att ha suttit i rummet i några minuter började jag bli uttråkade för det ända dem gjorde var att läsa, sy eller skvallra om andra kvinnor. Jag bestämde mig för att det var tid att dra mig tillbaka, så jag tackade för allt och skyndade mig sedan tillbaka till tidsmakinen för att möta upp med de andra.  

Skrivet av Therese, Elin, Jakob och Marcel.

Uppdrag 2 - Samhället

Efter en kort stund av förvirring, kom vi på att vi måste befann oss i Florens, som ibland räknas som Renässansens vagga. Marcel blev dock fastklistrad i glansen som Leonardo da Vinci släpade efter sig, så det fick helt enkelt bli vi andra som fortsatte. Tyvärr fanns det inga bra transportmedel, så det fick bli en lång promenad till vårt första resmål på denna otroliga resa.

När vi kom in i staden möttes vi av tvåvåningshus av tegel och entusiastiska köpmän som ville sälja allt från tomater till kryddor. Therese blev till och med erbjuden att köpa en häst för endast ett halvt kilo sockerrör och en ko. Då Therese blev upptagen med att köpslå med den envise köpmannen, upptäckte jag och Elin till vår förfäran att människor stirrade på oss. Kanske var keps och shorts inte något som är populärt hos dessa människor? För att undvika vidare uppmärksamhet bytte vi till extremt obekväma kläder i form av trånga byxor och en tung och allmänt irriterande kappa. Vilken tur att vår resegrupp tog en intensivkurs i traditionell italienska innan vi åkte!

Efter några få mindre dramatiska händelser kom vi igång med vår utforskning av staden. Vi besökte banker, smeder och några få skolor. Trots att vi hade rest tillbaka drygt 500 år i tiden, så verkade det ändå finnas en hel del kunskap om matte, arkitektur och astronomi. Någonstans på vägen försvann Elin, vart vet jag inte. Hur som helst fortsatte jag att utforska Florens med dess fantastiska arkitektur och former, ända tills jag träffade på en man vid namn Alessandro.  Denne unge herre var någon sorts lärare eller föreläsare, och han berättade hur bra det nya samhället var. Han ogillade det samhälle som varit innan, då människor blev placerade i olika fack vid födseln. Det var bättre nu för tiden, tyckte han. Det bästa beviset han kunde ge för detta var att en bekant till honom föddes som en fattig bondpojk, men hans musiktalang blev upptäckt och nu levde han ett liv i lyx och överflöd som underhållare vid den lokala regentens hov.  Han ansåg att jag som nyankommen och annorlunda medborgare(jag berättade inte vart jag egentligen kom ifrån) hade lika stor chans att lyckas bra i livet precis som alla andra, eftersom alla människor har stor potential. Han fattade även tycke för min allmänna kunskap och mitt intresse för flera av de saker vi diskuterade, då han som många andra från denna tid ansåg att mycket kunskap om många ämnen är åtrovärt. Även om jag inte får så mycket nytta av denna människas vänlighet, har han ändå gett mig en klarare bild av hur samhället såg ut under denna tid.

Skrivet av: Marcel, Therese, Elin och Jakob

Källor:

Nationalencyklopedin [www]. Hämtat från http://www.ne.se/lang/leonardo-da-vinci/239809 Sökord ”Leonardo Da Vinci” 2013-03-22

Nationalencyklopedin [www]. Hämtat från http://www.ne.se/enkel/mona-lisa Sökord ”Mona Lisa” 2013-03-22

Uppdrag 2- Vi är framme!

Det första som jag lägger märke till när jag vaknar är att det är mörkt. Tidsmaskinen har slutat att röra på sig, och det irriterande, surrande ljudet som hördes i början av resan har slutat. Jag sträcker på mina ben, och försöker att resa mig upp, men det går inte. Jag känner att något tynger ner på mina ben, och jag flyttar försiktigt mina händer för att känna efter vad det kan vara. Jag upptäcker snart att jag har ett huvud på mina smalben, och efter några sekunder så har även Therese vaknat upp.

Tillsammans så reser vi oss upp, och hittar en ljusknapp. Lamporna tänds och vi får en glimt av den röra som råder i tidsmaskinen. Böcker ligger överallt, kablar har tvinnat ihop sig, och mitt på golvet så ligger Marcel och Jakob och sover tungt. Vi låter dem vara, med tanke på hur hårt de fick arbeta under vår färd, och börjar istället leta efter dörren som leder ut. Therese lyckas att hitta en röd knapp med orden: ”Dörröppnare” på, bakom en hög med sladdar, och efter att hon tryckt ner den så hörs ett knakande ljud ifrån den bakre delen av maskinen. Marcel och Jakob vaknar på grund av oväsendet, och tillsammans så hjälps vi åt att öppna den dörr som leder till vår frihet. Det går långsamt, men framåt och efter bara ett fåtal minuter så går den upp. Utanför är det gryning, och mitt framför oss sitter det en man på en pall och målar. Han är gammal och skröplig, men handen löper graciöst över målarduken. Det är då jag ser att det sitter en kvinna framför honom. En kvinna med ett snett leende, och det är då jag förstår att det är självaste Leonardo Da Vinci som vi har framför oss…

Skrivet av: Elin, Marcel, Jakob och Therese.