Uppdrag 2- Vi är framme!

Det första som jag lägger märke till när jag vaknar är att det är mörkt. Tidsmaskinen har slutat att röra på sig, och det irriterande, surrande ljudet som hördes i början av resan har slutat. Jag sträcker på mina ben, och försöker att resa mig upp, men det går inte. Jag känner att något tynger ner på mina ben, och jag flyttar försiktigt mina händer för att känna efter vad det kan vara. Jag upptäcker snart att jag har ett huvud på mina smalben, och efter några sekunder så har även Therese vaknat upp.

Tillsammans så reser vi oss upp, och hittar en ljusknapp. Lamporna tänds och vi får en glimt av den röra som råder i tidsmaskinen. Böcker ligger överallt, kablar har tvinnat ihop sig, och mitt på golvet så ligger Marcel och Jakob och sover tungt. Vi låter dem vara, med tanke på hur hårt de fick arbeta under vår färd, och börjar istället leta efter dörren som leder ut. Therese lyckas att hitta en röd knapp med orden: ”Dörröppnare” på, bakom en hög med sladdar, och efter att hon tryckt ner den så hörs ett knakande ljud ifrån den bakre delen av maskinen. Marcel och Jakob vaknar på grund av oväsendet, och tillsammans så hjälps vi åt att öppna den dörr som leder till vår frihet. Det går långsamt, men framåt och efter bara ett fåtal minuter så går den upp. Utanför är det gryning, och mitt framför oss sitter det en man på en pall och målar. Han är gammal och skröplig, men handen löper graciöst över målarduken. Det är då jag ser att det sitter en kvinna framför honom. En kvinna med ett snett leende, och det är då jag förstår att det är självaste Leonardo Da Vinci som vi har framför oss…

Skrivet av: Elin, Marcel, Jakob och Therese.