Uppdrag 4 - Don Quijote

Don Quijote är en bok skriven av Miguel De Cervantes Saavedra. Boken handlar om adelsmannen Don Quijote, som är mycket intresserad av riddarromaner, och efter att han har läst dem i många omgångar tappar han förståndet och ger sig ut på äventyr tillsammans med sin vapendragare Sancho för att besegra ”jättar”, som i själva verket är väderkvarnar. Detta gör han för att vinna kvinnan Dulcineas hjärta, som knappt vet att han existerar. Don Quijote tror att genom att utföra dessa ”hjältedåd” kommer han att uppfylla de ideal som framställs i riddarromanerna som han läst.

Don Quijote är en typisk renässansroman på flera olika sätt. Människorna, Don Quijote och Sancho, står i fokus, och man får ta del av deras tankar och känslor. Boken framställer den förgående epoken, medeltiden, som löjlig. Detta ville man göra för att man ansåg att idealen på den tiden var felaktiga. Boken är skriven i berättarform, och berättaren är allvetande. Detta kan man se då tankar och känslor hos personerna i boken framställs ur en annan persons perspektiv. Detta är inte ett typiskt drag för romaner skrivna under renässansen, utan detta sätt att skriva återfinns i flera olika epoker. Boken är skriven som en komedi, som var en av delarna av det man författade under renässansen. De andra delarna var tragedier och historiespel.

I boken kan man tydliga se drag av samhället under renässansens tider. Don Quijote ger sig ut på upptäcksresor, och det gjorde man också i verkligheten under 1500-1700-talet. Man upptäckte den Amerikanska kontinenten och flera öar i olika delar av världen. Eftersom kulturen och människosynen utvecklades ifrån medeltidens ideal, försökte man få den att framstå som felaktig och oanständig. Detta görs flitigt i denna bok, genom att historier om riddare framställs som förvirrade och komiska, med hjälp av Don Quijotes förvirring och klumpighet i romanen.

Skrivet av: Elin, Marcel, Jakob & Therese.

Källor: Jansson, U. (1998) Levande texter. Stockholm: Liber AB